Dundrande hovar, en vänlig speakerröst och en publik där alla håller tummarna för nästa ekipage. Det var längesen jag var på en hopptävling, det har gått mer än ett helt decennium sedan sist. Jag har menat att gå på tävlingar tidigare då jag har hållit mig uppdaterad över de lokala klubbarnas evenemang, men varje gång så är det något annat som kommit i vägen. Men i helgen som var så tog jag äntligen bussen till Uppsala Ponnyklubb för att titta på distriktsmästerskapet i hoppning för ridskoleekipage.
Jag har alltid varit intresserad utav hästar, men som barn fanns ingen budget för ridlektioner, så jag red lite sporadiskt när jag fick chansen. I år har jag ridit två gånger, återigen över ett helt decennium sedan senast. Just därför kändes det extra meningsfullt att spendera några timmar i närheten av dessa fantastiska djur och att få andas in den härliga doften av häst.
Den här fotograferingen var helt mitt eget initiativ. Jag ville prova på att fotografera tävlingen som en personlig utmaning, för att se om jag klarade av det. Senast jag prövade, ja, ni gissade rätt, för mer än ett decennium sedan, så gick det åt skogen fullständigt. Då hade jag ”bara” en kompakt kamera och absolut noll koll på hur man fotograferar djur i rörelse. Så att säga att jag var revanschsugen är då absolut ingen överdrift! Den här gången kände jag mig bättre förberedd med dels bättre utrustning, men framförallt med en fördjupad kunskap inom foto efter många år av erfarenhet och utbildning.
Jag såg till att komma tidigt för att få ut så mycket som möjligt av dagen, bara en handfull ekipage i första klassen hade ridit när jag kom dit. Väl där så tog det ett tag att komma in i rätt mindset. Jag är en naturlig observatör, och får ut det bästa ur en fotografering genom att observera min omgivning, lära mig djurens (och människornas) beteendemönster, och hitta vinklar och kompositioner som jag önskar använda mig utav.
Den här fotograferingen var inget undantag. Det jag var ute efter var att få bilder på själva hoppmomentet över hindren, samt lite rörelsebilder i allmänhet. För de första ekipagen ställde jag mig vid en lämplig plats vid staketet och fotograferade därifrån. Helt okej ändå, men mycket störande moment i bakgrunden såsom bilar och publik. Det är såklart väntat i en sådan här situation, men jag kände att jag kunde bättre. Så jag började prova lite olika vinklar utan att röra mig för mycket. Sakta men säkert kom jag in i en rutin efter att jag upptäckte en perfekt vinkel efter den andra och tillslut hade jag mitt eget rörelsemönster synkroniserat med ekipagen på banan. Första hindret snett rakt emot mig, låg vinkel, tajt komposition stående. Andra hindret, rak profil, fortsatt låg vinkel, mer luftigare komposition, liggande. Tredje och fjärde hindret, på andra sidan banan, runt ett område och rörelse rakt mot mig, mycket zoom, låg vinkel, stående. Direkt till femte hindret, 45 graders vinkel mot mig, fortsatt låg vinkel, liggande. Runt första hindret, rörelse rakt emot mig, låg vinkel, tajt komposition med perfekt isolering mot bakgrunden, stående. Medan ekipaget tog sjätte hindret förberedde jag mig för det sista, flyttade mig två meter till vänster och ställde mig upp igen, full zoom, hopp rakt mot mig, stående.
Så höll jag på, det ena ekipaget efter det andra. Knäna blev ansträngda från att gå från stående, när på huk, och sen upp igen. Handleden tog lite stryk från mitt tunga objektiv och att ändra orientering och zoom flera gånger i minuten. Men vad gör det egentligen? Jo, ingenting, för det var så kul! När tävlingen sedan kom upp i de högre klasserna så byggdes banan om. Lite besviken blev jag då jag jobbat in mig själv i en riktigt fin rutin. Den andra banan var en svårare utmaning inte bara för ekipagen, men också för mig att hitta de perfekta vinklarna igen. Samtidigt så var det en utmaning som jag glatt tog mig an.
Det här blir nog inte sista gången jag fotograferar en tävling i ridsport..
